Det har tagit mig lång tid att orka skriva det här inlägget. Egentligen orkar jag inte alls, om jag ska vara ärlig. Livet har varit grymt senaste året, sorgerna har avlöst varandra och jag tror att vi gått igenom mer än vad någon kan klara av. Förutom att vi har förlorat tre älskade släktingar fick vi den värsta kallduschen någonsin för en månad sen. Det började en fredag. Vår katt Glitter fick avlivas eftersom hon fått akut njursvikt. Det gick så fort och vi var så ledsna men vi skulle inte ens få sörja färdigt innan nästa chock kom. På måndagen, alltså tre dagar senare, fick vi åka in akut med Ebbot. Jag tror att vi förstod med en gång att det inte skulle gå vägen men han kämpade och försökte i en vecka, men mot både en autoimmun sjukdom och borrelia kan inte ens en terrier vinna… Drygt en vecka efter vi avlivat Glitter gick vi med tunga steg in för att säga hej då till Ebbot och låta honom somna in i vår famn. Vi fick sju år med honom, världens finaste hund, och jag har inte fungerat sen den fruktansvärda dagen. Sorgen är så innerlig och tomheten har tagit över. Det är så mörkt. Och tungt. Och förbannat meningslöst.
Livet är grymt och jag är arg och så obeskrivligt sorgsen.
Jag. Saknar. Dig. Ebbot.
På återseende!
